…och han är inte glad! [var bara tvungen att påannonsera återkomsten med att återge världens kanske bästa filmtitel genom alla tider]
Då var man tillbaka online igen då. Efter flera års inaktivitet på Absolut Bajen tänkte jag damma av det gamla konceptet och köra vidare i denna allt populärare bloggform.
Vet ej hur många av er som minns, eller ens besökte Absolut Bajen (eller BFiG som sidan ett tag kallades). För er som inte minns så var den en av de tidigare inofficiella sidorna på webben som tillägnades Hammarby Fotboll. Självfallet fanns det ett par sajter innan, men med tanke på mottagandet så fylldes ett ”tomrum” då sidan kom online. En av de stora framgångsfaktorerna var skribenten Kalle Bergman som med oregelbundenhet publicerade sina alster. Beskrivningsmässigt faller nog dessa närmast in under kategorin kåserier. [Om du besöker sidan Kalle, så hör gärna av dig]
Jag nämnde inledningsvis att jag ska damma av det gamla konceptet, det är inte helt sant – då den gamla sidan försökte innehålla mycket av allt och det visade sig en övermäktig uppgift. Nu får ni hålla tillgodo med en mer åsiktsbaserad sida där jag kommer att tycka, tänka och filosofera om fotboll i allmänhet och Bajen i synnerhet.
Tänkte avsluta denna post med att bjuda på den första text som Kalle Bergman publicerade på Absolut Bajen 1998:
Att vara Bajare - är att gömma något för omvärlden
- Att vara Bajare är att gömma något för omvärlden. Man går omkring, småleende, och känner att man har någonting som de andra saknar. Någonting som de aldrig kommer kunna få. Ungefär som att gå omkring med en miljon i kontanter i en ICA kasse – och ingen annan vet om det, eller märker något. Känslan av att ha en hemlighet. Men kanske vet de ändå. Jag menar, varför ser de alltid på en med en undrande, längtande blick så att man känner att de är avundsjuka på en? Varför kan man alltid se i deras blick att deras liv inte är helt kompletta? Bilen finns där – hunden likaså. En snygg fru/make och pengar på banken. 14 dagars semester på Rivieran varje sommar och kanske en seglingsvecka i Skärgården. Gärna en strandtomt i Djursholm, eller ett penthouse på Östermalm. Rolex och Spy Bar. Men ändå, avundsjukan – den som bara syns om man tittar efter riktigt noga - är riktad mot mig. Jag som inte ens har en Rolex…
Visst är jag nere under isen ibland, precis som aikåarna och lurgårdarna, men jag har en "grundlycklighet" som inga dåliga resultat i världen kan ta ifrån mig. Jag är ju utvald. Jag har ju gåvan. Kanske är det den som strålar? Många gånger har man lunkat hemåt från Söderstadion efter en 0-1 förlust mot något obskyrt division 1 lag, svurit och deppat och känt sig sviken. Men så har man förlåtit sitt lag, spruckit upp i ett leende och insett att man är lycklig ändå. Lyckligare än de där människorna som håller på det obskyra division 1 laget som just besegrat Hammarby med 1-0 på Söderstadion. De har ju inte sett ljuset. De kan ju inte förstå. Så har man sett sig omkring, låtit blicken svepa över de tusentals som, precis som en själv går och svär – för att plötsligt möta en blick i folkhavet, le, blinka, kanske skratta till och känna att – VAFAN! VI ÄR JU LYCKLIGA ÄNDÅ! Vi har ju haft turen att bli Bajare! Hammarby knyter folk till varann på ett högre plan. I klacken, eller för den delen – på hela Söderstadion -finns ett skolexempel på frihet, jämlikhet och broderskap. Ingen är mer värd än någon annan och ingen annanstans är nog en A-lagare lika mycket värd som en börsmäklare. Så länge man känner till hemligheten, så är man alltid välkommen. Dörren står alltid öppen. Den där känslan av att vara unik – fast ändå en i den stora gemenskapen – är det som gör det speciellt att vara BAJARE.
© Kalle Bergman 1998
Då ska jag inte orera mer nu, utan jag återkommer till kvällen efter att jag fått mig en pilsner eller två och avnjutit dagens tipsmatcher.
Vaya con dios!
